Hampus och jag var på affären för att handla lite. Hampus säger ibland att han är blyg, men det är han inte. Därför pratar han gärna med folk:
Om sitt val av festisar till kvinna, 30: "Jag tog PÄRON!"
Inget svar.
Till man, 55: "Jag tog en citron!"
Inget svar. Tittar bort.
Ytterligare två personer på affären blev tilltalade av denna trevliga människa, Hampus, och även de betedde sig lika märkligt. Den enda som tilltalade Hampus var tanten som han råkade köra på med den hjulförsedda korgen. Hon sa ojdå och såg snäll ut.
Men har det alltid varit såhär? Är det inte ohyfsat? Det är väl inte så svårt att säga "jaha"?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Synd att inte mor o jag var i den affären vi pratar alltid med barn även om de inte säger något till oss. Ja du det är ofattbart att man kan låta bli att prata med småfolket, vad ska man säga tråkigt tråkigt.
Jag längtar efter att få bli farmor har beställt tre små.
Kram Agneta o Tommy
Hej ! visst är det konstigt, ska det vara så himla svårt attvara lite trevlig det kostar så lite men ger så mycket, och allra helst mot barn, deras gensvar man får kan man leva på länge. många kramar Helen
Jag blir fruktansvärt upprörd och lite ledsen. HUR kan någon inte vilja prata med Hampus som är en så ovanligt symptatisk person.
Tänk vad dom missar. De får skylla sig själva. Fast jag har lust att slå dem. (mer pacifist var jag alltså inte...)
Men vad ska Hampus få för bild av mänskligheten?
Vi får se till att han får stora doser av alla oss som förstår att det är mycket trevligt att ta del av hans tankar.
Jättemärkligt ja! Tänk, Hampus som är en så underbar och oemotståndlig solstråle!
/Kristina
Hampus är en socialt begåvad liten kille med stort hjärta. Det är jättesvårt att förstå att människor inte kan kosta på sig att svara eller åtminstone le lite om rösten inte fungerar.
Skicka en kommentar